Eftermiddagens
promenad med spontanbesök drog fram ända till klockan sex. Värmen
var olidlig, men vetskapen om att solen inom bara en timme skulle
försvinna bakom bergen gav ändå mod att ge sig ut även idag.
Äldsta dottern Veronica och jag gav oss iväg. Överallt satt
grupper av människor i skuggan för att invänta kvällen och
förhoppningsvis bättre luft. Vid ”playen”, det stora
grönområdet, samlades nu barn och ungdomar för att träna och
spela baseball, och som vanligt överallt dessa hundar som nu vaknade
till efter en dåsig eftermiddag.
 |
| Veronica och Andréa |
Vi
ställde färden till Andréa för att se hur hennes hälsa efter det
tidigare kejsarsnittet fortsatt. Hon satt ute på sin lilla terrass
och blev så glad att vi kom. Vi kom att samtala om de två yngsta
barnen som nu båda går i skolan; den yngsta bara fem år går
hemifrån själv varje morgon och kommer hem klockan fyra på
eftermiddagen.
Andréa
uttrycker tacksamhet för att barnen numera får mat i skolan, men
ser också mycket korruption i skolsystemet.
-De
säger att det ska vara gratis för oss att ha barnen i skolan, men
oj vad mycket vi måste köpa för att barnen ska få komma in i
skolan. Inte ens vatten att dricka får de i skolan. De måste gå ut
på rasterna och leka i 33-34 graders värme, och alla måste ha sin köpta flaska med rent dricksvatten med sig … eller köpa en plastpåse vatten för
fem peso av försäljare utanför skolgrinden.
Andréa
fortsätter berätta om hur skoluniformen de köpt också
måste ha skolans sigill påsytt på både tröja och byxor eller
kjol, beroende plagg eleven väljer. Likadant för de speciella
idrottskläder alla elever måste ha. Detta är också det en extra kostnad då de måste
åka till en annan plats utanför Palavé där dessa märken finns
att köpa.
Dessutom
måste varje elev ha en egen påse i skolan med tvål, handduk,
tandborste, tandkräm, klor, toalettpapper … -Klor? avbröt jag frågande. -Ja för att toaletterna ska städas med det, suckade
Andréa. Staten står inte ens för skolans rengöringsmedel.
-Men
läromedlen ska ju alla skolor få nu, det har ju utlovats sedan en
del år tillbaka, fortsatte jag för att kanske hitta något positivt
i det hela. -Nej, log Andréa, inte det heller finns. Alla köper
sina skrivböcker, det är de läromedel mina barn har. Skolböcker i olika ämnen är mycket dyra och ingen jag känner har råd med dem.
Skuggorna
blir allt längre och vi måste bege oss hemåt. Tankar av
frustration över en överhet som inte ens ser till att barnen får rent vatten att dricka under skoldagen dröjer sig kvar. Och därhemma
slår jag på nyheterna och ser hur kandidaterna inför nästa års
presidentval lovar guld och gröna skogar … jag tror inte på dem
...
Karin Vidén