Eftermiddagspromenad

När solen börjar sjunka något och den hetaste perioden på dagen börjar övergå till kväll; dock inte nämnvärt svalare, men ändå mer behagligt för att ge sig ut, är det alltid trevligt att besöka syskon vi har här i Palavé.

Daniela

Väl ute på ”stora gatan” som går rakt igenom samhället, gäller det att se upp för motorcyklar och hästar främst. Unga grabbar använder hästar så som vi är vana se barn och unga använda cyklar och mopeder; härs och tvärs, och hit och dit!

Jag stannade till en stund hos Daniela där hon alltid sitter utanför sin lilla försäljning av secondhandkläder och grönt som är aktuellt för säsongen. Hennes syster Claudine var också där då jag kom, och de båda uttryckte oro för släkten hemma i Haiti: -Vi försöker skicka hem hjälp, men det är svårt för oss att också klara vår egen försörjning här.

Jag säljer så jag får ihop till maten för familjen, sa Daniela, och har kunnat betala allt för att barnen ska kunna gå till skolan, så det tackar jag Gud för. Och nu får dessutom barnen både frukost och mat i skolan så det är en stor hjälp.

Jag går vidare ett kvarter och tittar in hos Yanet. Hon sitter i ett gammalt slitet baksäte från en bil inne i sin lilla kläd- och presentbutik, där hon också bor. Överallt i det blå husets lilla ”affärslokal” hänger färgglada kläder, plastleksaker, plastblommor, plastsandaler med mera.

Yanet är den nyckelperson som Gud använde för att leda oss till Palavé. Hon bodde med man och barn i La Cañada i Las Palmas där vi genom vårt arbete lärde känna henne tidigt 2000-tal. Hon ställde där sin lilla cementerade gård till förfogande, mitt i gyttret av människor och misär, och där hade vi möten! Flera blev frälsta!

Yanet

Så berättade Yanet att de skulle flytta till Palavé, som vi då aldrig hört talas om, och det gjorde de. En tid därefter letade vi oss fram genom områden vi aldrig tidigare varit, och fann Palavé, där vägen tar slut vid floden Manoguayabo. Där mötte oss massor av barn, vilket ledde till barnmöten varje vecka, och vidare till daglig skolundervisning för yngre barn som behövde vår hjälp … och till sist insåg vi att det nog vore bättre att bo på platsen.

Åren har gått och livet förändrats men i kontakten med Yanet erfar jag en djup inneboende längtan att få vara det Gud har ämnat henne till. Jag berättade för henne att vår kära syster Ulla Näsholm flyttat hem till Gud. De kände varandra väl och Yanet utbrast: -Oh denna kämpe för evangelium! Tack Gud att hon nu är bärgad! Hon berättade vidare hur hon så väl minns då hennes egen bror Nicholas hamnade i fängelse, och hur Ulla genast fanns där: -Åk dit Yanet! Jag stannar här och tar hand om barnen. Detta berättade nu Yanet med stor värme.

Påmindes själv om hur Ulla ledd av Gud fanns på plats i en mycket svår stund i mitt eget liv. Året var 1990 och vi var här på missionsfältet och jag var ensam hemma med alla barnen små, och hade inte mycket av det spanska språket alls. Ulla skulle resa bort under dagen, och Berno tillsammans med ännu några besökte det mycket illa beryktade fängelset La Victoria.

Telefonen ringde hemma hos mig, och jag fick veta att en annan besökare på fängelset sett hur Berno och de andra greps av polisen och fördes bort.

Där stod jag med fem småbarn och visste inte alls vad jag skulle göra. DÅ kliver Ulla helt oannonserat in genom dörren. Av någon anledning avbröt hon sin lediga dag och kände att hon skulle åka hem.

Efter en kort förklaring tog hon resolut telefonen och ringde först hem till församlingen i Sverige, och vidare ett otal andra samtal … allt för att göra situationen känd och offentlig, vilket ledde till att de släpptes efter tre dygn i häkte på grund av falsk anklagelse att de skulle ha fört in droger i fängelset.

När jag nu sitter inne hos Yanet i hennes bilbaksätessoffa omgiven av grannarnas bachatamusik, blir minnet av vår syster Ulla så värdefullt! Hon fanns där hon behövdes, i alla lägen, och brann för missionens sak!

Här bor Andréa med sin familj. Ett hus som församlingen byggt.

 Jag går vidare och många är de som hälsar under vägen. Folk börjar piggna till, liksom jag, efter den intensiva hettan mitt på dagen. Musiken börjar dåna från en och annan servering där drickandet och dansandet redan har börjat. Mammor ropar efter barn som nu ska duscha och fräscha upp sig inför nästa fas; kvällen. Och dessa hundar, överallt är de, som nu masar sig upp från sina positioner i rännsten och gångbana där de sovit hela eftermiddagen. Jag går in i Palavés lilla ”Supermercado” och köper goda kakor, som jag ämnar ta med hem till Andréa och henns barn. Det är dit jag är på väg.

Andréa, mamma till flera barn, och bland annat till Yefrie som för tio år sedan dog i lungsjukdom. Tio år blev han.

Hon var då jag kom hit till landet för en månad sedan gravid, men fostret dog och det blev kejsarsnitt för att ta ut det. Andréa med dåliga blodvärden var väldigt illa däran, men med Guds hjälp och med de mediciner vi kunde hjälpa henne att skaffa, repade hon sig och är nu hemma.

Väl framme möts jag ute vid muren av hennes femåriga flicka som glad berättar: Jag har börjat skolan, och jag äter jättemycket mat där!

-Kom in Karin, ropar Andréa innifrån sovrummet. En vit gardin fungerar som dörr, och därinne ligger hon. Den myckna svullnaden i hela kroppen har gått ner, och hon ser piggare ut, men är mycket orkeslös.

-Gud vet allt! Det är Andréas svar, förklaring och motiv.

-Allt är i hans hand, påminner hon om flera gånger under besöket.

Hon uttrycker samma tacksamhet som tidigare Daniela gjorde, tacksamhet att barnen nu i skolan får mat varje dag. Mat till barnen varje dag är ingen självklarhet för dessa mina vänner.

På väg hem går jag förbi det stora grönområdet ”playen” där pojkar och män i alla åldrar ägnar sig åt baseball, landets mest kära och omtyckta sport. Plötsligt hör jag ur mängden: -Tack Karin för de goda mackorna!

Här spelas baseball

Det visade sig vara två av de pojkar som varje torsdag samlas med Esther här i vår matsal som ropade. I torsdags hade Esther ett mycket allvarligt ”budskap” till dem, då hon varnade för den accelererande droghandeln i området, och manade dem att söka Gud för att få hjälp. Flera av de ca 25 unga som var med, kunde själva vittna om hur de sett, hört och erbjudits … medan några satt tysta med vad jag förstår insikt i ting de inte kunde eller vågade berätta om. Det var då ”mackorna” kom in i bilden. Goda mackor med juice till ett tonårsgäng! På torsdag samlas de igen.

Väl hemma börjar mörkret falla, och det sker snabbt.

Tänker på mina vänner och ber för dem. Gör det du också!

Karin Vidén