söndag 15 oktober 2017

Varma hälsningar från en förföljd församling i Guantánamo, Kuba

Varma hälsningar från en förföljd församling i Guantánamo, Kuba

Efter ett besök på tre dagar hos syskonen i Guantánamo i östra Kuba, är det svårt att kort sammanfatta alla de intryck som präglats inom mig. Resan är oförglömlig.

Familjen Rigal hemundervisar sina barn.
Fr v: Ramón, Joel, Ruth och Adya.
Bakgrunden till besöket är att jag via internet kunnat följa en del av familjen Ramón och Adya Rigals kamp att hemundervisa sina barn Ruth 12 och Joel 7. Vi fick kontakt tack vare den amerikanska organisationen för hemundervisare HSLDA och under den korrespondens vi sedan hade såg jag mer och mer hur vår egen situation i Sverige på många sätt liknade deras. Samma totalitära skolsystem råder på Kuba som i Sverige. Skillnaden är att Kuba är ett stängt land som ända in i minsta detalj styrs med järnhand av ett kommunistiskt parti.

Det här blir en kortare hälsning med reflektioner från besöket. Längre fram räknar jag med att göra ett mer utförligt reportage som vi kan publicera i Midnattsropet. Mycket av det våra kubanska syskon kämpar för behöver även svensk kristenhet läsa om. I grund och botten handlar kampen om våra barns frälsning.

Hösten 2016 tog familjen Rigal sina barn ut ur den enda tillåtna skolan på Kuba – den statliga. Orsaken då handlade främst om att dottern Ruth mobbades på grund av sin kristna tro. Tidigare hade hon klagat hemma över att alla måste bära kommunistiska symboler som röda scarfar. Ramón konfronterade då skolan som svarade med att säga att det var frivilligt. Men då Ruth inte längre bar sin scarf började istället en tid av svår mobbning.

Då barnen inte kom till skolan så reagerade myndigheterna direkt med hembesök utav lärare, poliser och åklagare. Föräldrarna hotades med rättsliga åtgärder och att barnen skulle kunna omhändertas. Ramón och Adya stod dock på sig och började att undervisa barnen själva hemma. Hela höstterminen fick de sedan vara ifred.

Februari 2017 återkom myndigheterna med nya hot. De lurades till polisstationen genom att en polis kom hem till dem och sa att de skulle skriva under ett papper där. Då de kom till stationen så fängslades de under två dagar. I april månad blev det sedan rättegång då Ramón dömdes till ett års fängelse och Idya fick ett års husarrest.

Fängelsedomen kom aldrig att verkställas utan ändrades i högre instans till ett års samhällstjänst, både för Ramón och Adya. Varje vecka måste makarna anmäla sig på polisstationen, vilket de gör med bävan. - Eftersom vi fortfarande har hemundervisning så vet vi inte hur myndigheterna kommer att agera, säger Ramón.

Under mina tre dagar i Guantánamo var det möte varje kväll. Tidigare tillhörde församlingen ett koncilium, vilket är obligatoriskt i landet för att få bedriva kristen verksamhet. Men då Rigal började hemundervisa sina barn blev trycket från myndigheterna för stort och konciliet uteslöt Rigals församling. På samma sätt har alla kristna församlingar i regionen vänt familjen ryggen. Rent teoretiskt innebär det att församlingen inte längre existerar och deras gudstjänster är illegala. Ramón säger att förföljelsen från myndigheterna är en sak men att det är mer smärtfullt då kristna syskon inte längre vill hälsa när de möts på gatan.

Samlingarna och samtalen vi hade under mitt besök är oförglömliga. Att möta syskon så övertygade och beredda att offra allt för sina barn är gripande. Ett tjugotal vänner var med i mötena och de stöttar familjen Rigal till hundra procent.
Några av vännerna i församlingen i Guantánamo.

Då jag berättade om situationen i Sverige och hur vi i församlingen kämpat för hemundervisning under fyrtio år jublade vännerna. Dels över att vi hållit ut under alla år och dels över att de nu vet att de inte står ensamma i kampen. För mig var det en oerhörd upplevelse att få tala till syskonen. De lyssnade med en iver och hunger som man inte är van att möta. De ville veta så mycket som möjligt om storfamiljen, att ha allting gemensamt enligt Apostlagärningarna, hur vi praktiskt löst frågor i gemenskapen o.s.v. Jag berättade om församlingens historia, kamp och hur vårt motto alltid har varit att gå till Jesus utanför lägret. Tre kvällar hade vi illegala möten och Ramón frågade mig allvarligt om jag var medveten om det.

Sista kvällen fokuserade jag undervisningen kring Maranata – Kom, Herre Jesus och responsen var enorm. Flera av syskonen vittnade om hur tacksamma de var att ha fått kontakt med just vår församling precis nu när de har det som svårast.

Övervakningen under vardagslivet är organiserad. Varje kvarter har kontrollanter som vakar över vilka som kommer och går. Min närvaro som utlänning har säkert rapporterats. För att undvika onödiga problem så fick jag bo hos en granne som har tillstånd att hyra ut rum. Där registrerades noggrant alla mina uppgifter. Om jag hade sovit över hos Ramón så skulle de ha fått repressalier då det inte är tillåtet att ta emot nattgäster utan tillstånd.

Det familjen gör är unikt för Kuba. Man känner inte till någon som tidigare har tagit barnen ut ur skolan och börjat med hemundervisning. Samtidigt vet man inte vad som händer i andra regioner i landet eftersom all tillåten media är statlig och man publicerar aldrig sådant som anses vara negativt för Revolutionen. Informationen är toppstyrd och folket lever som fångar inom sina områden. Ingen tillåts att köpa och sälja produkter privat. Allt ska ske genom staten. Ransonering och brist hör till vardagen. Reklamskyltar existerar inte. Däremot möter man revolutionära slagord överallt som höjer Fidel Castro och Revolutionen till skyarna.

Jag påminde Ramón om att de är pionjärer. Han berättade då om familjer som kommer till honom med samma oro för sina barn. Det är många som hoppas på en förändring. En pappa som besökte Ramón berättade för mig att han också överväger att börja hemundervisa.

Pilgrimsskolan i Sverige har nu nya förebedjare. Vi beder för våra kubanska vänner. De vittnar på samma sätt som vi i Sverige om hur påtagligt det blir att vi är främlingar och gäster här i tiden.

Maranatahälsningar

Berno