Efter ett besök på tre dagar hos
syskonen i Guantánamo i östra Kuba, är det svårt att kort
sammanfatta alla de intryck som präglats inom mig. Resan är
oförglömlig.
 |
| Familjen Rigal hemundervisar sina barn. Fr v: Ramón, Joel, Ruth och Adya. |
Det här blir en kortare hälsning med
reflektioner från besöket. Längre fram räknar jag med att göra
ett mer utförligt reportage som vi kan publicera i Midnattsropet.
Mycket av det våra kubanska syskon kämpar för behöver även
svensk kristenhet läsa om. I grund och botten handlar kampen om våra
barns frälsning.
Hösten 2016 tog familjen Rigal sina
barn ut ur den enda tillåtna skolan på Kuba – den statliga.
Orsaken då handlade främst om att dottern Ruth mobbades på grund
av sin kristna tro. Tidigare hade hon klagat hemma över att alla
måste bära kommunistiska symboler som röda scarfar. Ramón
konfronterade då skolan som svarade med att säga att det var
frivilligt. Men då Ruth inte längre bar sin scarf började istället
en tid av svår mobbning.
Då barnen inte kom till skolan så
reagerade myndigheterna direkt med hembesök utav lärare, poliser
och åklagare. Föräldrarna hotades med rättsliga åtgärder och
att barnen skulle kunna omhändertas. Ramón och Adya stod dock på
sig och började att undervisa barnen själva hemma. Hela
höstterminen fick de sedan vara ifred.
Februari 2017 återkom myndigheterna
med nya hot. De lurades till polisstationen genom att en polis kom
hem till dem och sa att de skulle skriva under ett papper där. Då
de kom till stationen så fängslades de under två dagar. I april
månad blev det sedan rättegång då Ramón dömdes till ett års
fängelse och Idya fick ett års husarrest.
Fängelsedomen kom aldrig att
verkställas utan ändrades i högre instans till ett års
samhällstjänst, både för Ramón och Adya. Varje vecka måste
makarna anmäla sig på polisstationen, vilket de gör med bävan. -
Eftersom vi fortfarande har hemundervisning så vet vi inte hur
myndigheterna kommer att agera, säger Ramón.
Under mina tre dagar i Guantánamo var
det möte varje kväll. Tidigare tillhörde församlingen ett
koncilium, vilket är obligatoriskt i landet för att få bedriva
kristen verksamhet. Men då Rigal började hemundervisa sina barn
blev trycket från myndigheterna för stort och konciliet uteslöt
Rigals församling. På samma sätt har alla kristna församlingar i
regionen vänt familjen ryggen. Rent teoretiskt innebär det att
församlingen inte längre existerar och deras gudstjänster är
illegala. Ramón säger att förföljelsen från myndigheterna är en
sak men att det är mer smärtfullt då kristna syskon inte längre
vill hälsa när de möts på gatan.
Samlingarna och samtalen vi hade under
mitt besök är oförglömliga. Att möta syskon så övertygade och
beredda att offra allt för sina barn är gripande. Ett tjugotal
vänner var med i mötena och de stöttar familjen Rigal till hundra
procent.
 |
| Några av vännerna i församlingen i Guantánamo. |
Då jag berättade om situationen i
Sverige och hur vi i församlingen kämpat för hemundervisning under
fyrtio år jublade vännerna. Dels över att vi hållit ut under alla
år och dels över att de nu vet att de inte står ensamma i kampen.
För mig var det en oerhörd upplevelse att få tala till syskonen.
De lyssnade med en iver och hunger som man inte är van att möta. De
ville veta så mycket som möjligt om storfamiljen, att ha allting
gemensamt enligt Apostlagärningarna, hur vi praktiskt löst frågor
i gemenskapen o.s.v. Jag berättade om församlingens historia, kamp
och hur vårt motto alltid har varit att gå till Jesus utanför
lägret. Tre kvällar hade vi illegala möten och Ramón frågade mig
allvarligt om jag var medveten om det.
Sista kvällen fokuserade jag
undervisningen kring Maranata – Kom, Herre Jesus och responsen var
enorm. Flera av syskonen vittnade om hur tacksamma de var att ha fått
kontakt med just vår församling precis nu när de har det som
svårast.
Övervakningen under vardagslivet är
organiserad. Varje kvarter har kontrollanter som vakar över vilka
som kommer och går. Min närvaro som utlänning har säkert
rapporterats. För att undvika onödiga problem så fick jag bo hos
en granne som har tillstånd att hyra ut rum. Där registrerades
noggrant alla mina uppgifter. Om jag hade sovit över hos Ramón så
skulle de ha fått repressalier då det inte är tillåtet att ta
emot nattgäster utan tillstånd.
Det familjen gör är unikt för Kuba.
Man känner inte till någon som tidigare har tagit barnen ut ur
skolan och börjat med hemundervisning. Samtidigt vet man inte vad
som händer i andra regioner i landet eftersom all tillåten media är
statlig och man publicerar aldrig sådant som anses vara negativt för
Revolutionen. Informationen är toppstyrd och folket lever som fångar
inom sina områden. Ingen tillåts att köpa och sälja produkter
privat. Allt ska ske genom staten. Ransonering och brist hör till
vardagen. Reklamskyltar existerar inte. Däremot möter man
revolutionära slagord överallt som höjer Fidel Castro och
Revolutionen till skyarna.
Jag påminde Ramón om att de är
pionjärer. Han berättade då om familjer som kommer till honom med
samma oro för sina barn. Det är många som hoppas på en
förändring. En pappa som besökte Ramón berättade för mig att
han också överväger att börja hemundervisa.
Pilgrimsskolan i Sverige har nu nya
förebedjare. Vi beder för våra kubanska vänner. De vittnar på
samma sätt som vi i Sverige om hur påtagligt det blir att vi är
främlingar och gäster här i tiden.
Maranatahälsningar
Berno