lördag 13 juni 2015

Haiti 10-11 juni 2015

Tidigt på morgonen onsdagen den 10 juni reste jag och Sean Ureña västerut.
Det var första gången vi fick nytta av den nya motorvägen som förbinder sydvästra och nordvästra Santo Domingo, så vi sparade säkert en halvtimmes restid.

Resan gick fint hela vägen fram till gränsen, och enligt gränspersonalen så var läget lugnt. Och inga obehagliga överaskningar där.

En destå trevligare överraskning däremot var att från Elias Piña (gränsstaden på vår sida) till Belladere (gränsstaden i Haiti) så har det anlagts ny väg. Tydligen ska den vara asfalterad ända ner till huvudstaden. - "Vad skönt" tänkte jag, och hoppades att det kanske har ordnats med bra väg upp till Baptiste också.
Vägen upp mot Baptiste.
Men tyvärr. Den vägen är det ingen som orkat tänka på. Den var dessutom värre än tidigare, så det var krypkörning som gällde i stort sett hela vägen upp. Det tog nästan dubbelt så lång tid att resa den sträckan nu, mot hur det var förut. I stort sett överallt fanns det stora gropar och stora stenar på vägen. Men skam den som ger sig.


När vi väl var framme i Baptiste, så skulle vi ytterligare en liten bit. Vi har nämligen ett litet rum hemma hos Marcelo med familj, där vi brukar bo när vi kommer på besök. Och de bor en bit ifrån själva stads-kärnan.
Nu är vi glada att vi har en jeep, som klarar terrängen, för här har det aldrig funnits vägar som är anpassade för fyrhjuliga fordon. Men som sagt, skam den som ger sig. Fram kom vi, och med det ett trevligt återseende av Marcelo och Fifa, samt deras fyra barn.


Marcelo och Fifa tillsammans med tre av deras barn.
Under eftermiddagen så passade vi på att göra några besök hos en del personer vi känner sen tidigare. Första anhalt blev Kenia. En flicka som vi tidigare hjälpt med bl.a. en gåstol och annat. Hon drabbades av polio som liten, och är efter det i stort sett förlamad. Hon blev väldigt glad över besöket.


Nu tornade molnen upp sig. Regn och hagel. Det är inte så ofta man råkar ut för hagel när man är nere i karibien, men nu fick vi rusa in till någon annan vi känner, som lyckligtvis bor väldigt nära Kenia. Rektorn för skolan i Mont-Leòn, Luka Pierre lät oss sitta ut det värsta vädret hemma hos sig.


Sen var den dagen i stort sett till ända. Vägarna var lervälling nu, så det blev till att gå hemåt - men vi hann med att besöka ytterligare en familj på vägen.


Nästa dag.


Kl 7 var det meningen att vi skulle gett oss av. Mot Mont-Leòn, och skolan där vi hjälper till ekonomiskt - vi betalar genom offer och gåvor skolgången för samtliga drygt 600 barn. 
Vi kom inte iväg riktigt i tid, mycket beroende på att vägarna var så leriga efter regnvädret.
Men iväg kom vi. Och nu är det så att skolan har flyttat till en annan tomt sen jag var där sist. En ganska stor tomt, där det satts upp ett antal stolpar och pinnar med plåttak och presseningar som väggar. Eller i alla fall som väggar vid kortändarna. Långändarna är utan väggar - så det är bara att hoppas på att vädret sköter sig.


Sean Uteña tillsammans med skolans lärare och elever.
Över 600 barn - det är ganska många. De sitter under totalt tre olika tak. Två enklare byggnader som jag nämnde, där det sitter ca 5-6 klasser i varje. Och i ett mindre hus på andra sidan vägen inryms två klasser till, med mindre barn - samt skolans expedition. Detta lilla hus är lånat. Kaffe-cooperativet som samordnar kaffe-försäljningen i området lånar ut den tomten med tillhörande hus, men i september kommer den att behöva återlämnas. Så ett behov som rektorn Luka nu nämnde, är att de behöver bygga åtminstone ett hus på deras egen tomt, där de kan inrymma expedition och annat. Sen skulle det självklart även behöva byggas nya skolbyggnader - men det är inte riktigt lika akut.


Marcelo, Luka, Sean samt en annan medarbetare i skolan.
Senare bar det iväg hem igen, de dryga 3 km från Mont-Leòn till Baptiste. En ganska uppfriskande promenad faktiskt - och en upplevelse. Att se hur folk lever. Enkelheten. Och naturen. Det är verkligen en upplevelse.
Claudine
Det blev en ganska kort resa till Haiti denna gång. Vi stannade bara över en natt, och reste hemåt mot Dominikanska republiken ganska direkt efter att vi återkommit från Mont-Leòn. Vi hann dock med ett besök till. Ett viktigt sådant. Claudine, som bor halvvägs mellan Marcelos hus och själva stadskärnan. Även han drabbades som ung av polio, och är därför förlamad i benen. En situation väldigt lik Kenias.


Ja. Det var nog allt för denna gång.


Gud är trofast.


Hälsningar från
Sean Ureña och Zebastian Vidén